Idag är en dag då jag är hemma. En sån där kallad VABdag. I annat fall hade jag varit på min praktikplats som jag fått via arbetsförmedlingen.
Wera har precis somnat och sover sin eftermiddagslur. Och jag har som vanligt hällt upp en kopp med riktigt gott kaffe. Hela dagen har jag funderat, vänt, vridit och klurat på om jag på nåt vis skulle kunna hitta en smart genväg ut ur arbetslösheten och rakt fram till ett fast jobb. Tyvärr ser det väldigt mörkt ut än så länge.
Efter att ha varit arbetslös i drygt ett år känns det som om mina händer fått klor, för uppenbarligen har jag sen länge lärt mig konsten att klättra på väggarna. Men trots det inget jobb i sikte. Hade kanske varit bättre om mina tapetklättrarklor kunde användas som hemligt vapen för att få arbetsgivare att vilja anställa mig. Jag suckar, pustar och skriiiker snart i ren frustration.
Blundar i två sekunder... hänt något?
Nej.
Och jag tvingas kapitulera och återanpassa mig i ledet - det är bara att gilla läget och vänta tills det nappar.