På psyket

Ibland händer sånt man aldrig tror ska hända. Sånt som man inte ens kan föreställa sig i sin vildaste fantasi eller värsta mardröm. Mitt i en sån situation när ångesten tar över och smärtan skär sår i hjärtat, kanske det inte alltid kommer dom rätta orden ur ens mun. Känslorna är ändå viktiga och måste få finnas. De måste liksom tvingas ut ur kroppen, ut ur systemet för att helandeprocessen på allvar ska kunna börja...

På psyket några dagar före jul
Jag hamnade på psyket och nu sitter jag här i gemenskapsrummet vid ett av de fyra träborden. Framför mig i tv-soffan försöker mina medpatienter socialisera framför teven. En äldre kvinna har satt sig vid ett annat bord bara en meter från mitt. Hon tittar växelvis på mig och på dom andra. För en timme sedan frågade hon mig om jag hade cigaretter. Det hade jag inte eftersom jag inte röker. Dessutom är det en av sakerna som fastnar i slussen vid inskrivningen.
– Om du har cigaretter, tändare, tändstickor, mobiltelefon eller vassa föremål vill vi att du lämnar dom här. Så låser vi in dom under tiden. Sen får du tillbaka dom när du ska härifrån.

Jag och mina medpatienter, mina så kallade syskon i smärta och ångest, vi mår alla dåligt. Men vi är bra. Fan, vad vi är bra. Det spelar egentligen ingen roll vilken av alla tusen anledningar som skulle kunna vara orsaken till att vi är här. Vi är värda ett liv i frihet. Vi är värda ett liv i må-bra-landet. Det är den enda varma fakta värd att veta. That’s it. Och så är det bara.